Human Cannonball
short story [in Swedish]

Det var inte långt tid kvar nu. Jag drog handen mot insidan av kanonen, den var skrovlig och rostig. Mången kula hade skjutits iväg ur den gamla pjäsen, men det här var första gången som den skulle skjuta iväg en människa.
Mina vänner hade sagt att jag var galen, dom hade sagt att jag skulle dö. En del tyckte till och med att det var omoraliskt att bli ivägskjuten med en jättelik McDonalds-banderoll efter sig över staden. ”Världens största PR-trick” hade Aftonbladet skrivit. Men publiken var i extas, och jag, ”The Human Canonball” hade redan cirka tretusen fans på facebook.
McDonalds själva hade försäkrat mig om att allt skulle gå bra.
”Vi har provat med en docka, det kommer gå fint. Och nätet håller, lita på det.” Jag trodde inte helt och fullt på det såklart, jag var medveten om riskerna. Men betalningen var bra – fri konsumtion på ”Micky D” resten av livet, samt en och en halv miljon dollar. Överlevde jag det här skulle jag bli berömd, rik och populär. Förhoppningsvis.
Kamerablixtarna haglade som gevärskulor när jag surrade på mig hjälmen och klev ner i kanonen. Det var mörkt och luktade krut. Det kändes som om hela världen stod utanför.
Av någon jävla anledning började ”Satellit” med Ted Gärdestad att spelas upp i min hjärna. Jag kräktes upp lunchen och insåg att jag skulle få flyga flera kilometer nedspydd, men det kändes mindre viktigt nu.
Mitt hjärta började slå snabbare. Jag visste att inom en minut skulle jag färdas i tvåhundra kilometer i timmen, några hundra meter över markytan. Rädslan infann sig väntat. Jag funderade i några sekunder på att krypa upp ur kanonen och bara springa därifrån. Men ingen kan återgå till ett värdigt liv efter en sådan förödmjukelse, jag skulle bli utskrattad var jag än gick. Inte för att jag hade något värdigt liv som det var i dagsläget, men ändå.
Jag vet inte om jag hörde smällen, men mina trumhinnor trycktes ut ur öronen på mig och färgade insidan av kanonen rödbrun. Jag kände hur mina fötter och smalben pulveriserades likt tusen kristallglas som tappas i ett stengolv.
Jag öppnade ögonen.
”Satellit, satellit.”
Staden var långt nedanför. Staden där jag bott hela mitt liv. Jag såg min lågstadieskola och bollplanket där jag fick stryk nästan varje dag. Jag såg mitt barndomshem, och eken vid sjön där jag fick min första kyss vid den generande åldern 18år. Det var som att se sitt liv passera revy, fast bara utvalda bitar. Som en scrapbook som klippts sönder och injicerats direkt in i amygdala. Jag kräktes igen, mest magsaft skulle jag tro, och såg det äckliga singla ner i slowmotion mot staden. Jag önskade att den skulle träffa någon av alla de jag hatade. Jag sneglade bakåt och såg den gigantiska banderollen hänga efter mig. ”Testa den nya McTastyn – just nu 39 kronor”. Det var värre ställt än vad jag trodde med mina ben, de hängde som två långa köttslamsor efter mig, likt långa smala tentakler. Om jag inte var ett freak innan var jag det med all säkerhet nu. Det hela blev för mycket för min hjärna, jag slöt ögonen och svimmade. Min sista tanke var en förhoppning om att jag skulle missa nätet.
---------------------------------------------------------
published etc:
as a graphic short story [by Carl Krantz], Comic Royale #6, 2012
read to audience by TeaterNU, Sweden, 2010

Related work: Human Canonball [graphic short story]